... så känns det just nu!

Om någon hade sagt till mig för 1½ månad sen att det skulle kunna kännas så här tufft, hade jag förmodligen bara skrattat. Det gör jag inte längre..

Känslor är fan inte att leka med...

Att det skulle bli tufft förstod jag, men inte så här tufft.. För varje bit som löst sig har allt blivit mer komplicerat, det hade jag inte heller räknat med...

Att det på sikt faktiskt kan bli bra är oxå svårt att se (även om jag vill kunna se det), 6 månder är sjuuuukt långt tid....

Tankarna gör att hjärnan går på högvarv och snart kokar över, helt matt i kroppen, inlindad i en filt på soffan, och tårarna har hängt i luften flera gånger under kvällen (jag är inte den som bölar över småsaker) Men det här tär verkligen på mig...

Den viktigaste frågan att ställa sig är egentligen, VAD MÅR JAG BÄST AV??

Tidigare ikväll var jag helt säker på det svaret, men nu börjar jag tveka... Igen...
Att fortsätta precis som nu?
Att orka stå kvar i bakgrunden och hoppas att det löser sig snabbare?
Att pausa allt och hoppas att det kan tas upp igen, när allt fallit på plats?
Att avsluta, slicka såren, läka och gå vidare?

Inget av alternativen känns som något drömsenarie...
Men det är väl så att man kan inte få allt här i livet....


Innerst inne vet jag att jag vill detta, frågan är bara om jag orkar.....

Ser troligen fram emot en lååång natt, alternativet är att jag somnar av ren utmattning....