....vilket jag själv valt att vara!

Jag är den som brukar säga till alla att det hjälper inte att deppa ihop, att man mår bättre med folk omkring sig...

Det här är inte likt mig alls, men när Linda gått härifrån vid 17 tiden tog all energi slut.

Jag gick bara in och la mig raklång på sängen och hur mycket jag än kämpade tog det mig fram tills nu att överhuvudtaget orka resa mig igen.
Jag ville bara gråta och hoppas att det skulle kännas bättre efteråt, det brukar ju göra det. Men ni som känner mig ordentligt vet att jag inte KAN gråta hur mycket jag än försöker. Tårarna kommer fram i ögonen men där tar det stopp hur mycket jag än försöker... Det går bara inte....

Nu har jag förflyttat mig ut till soffan. Längre än så lär jag inte komma idag som det känns nu.

Jag trodde att jag behövde ensamtid för att strukturera upp tankarna i mitt huvud och hitta ett sätt att leva med den märkliga situation som uppkommit, men det enda som återkommer i skallen är frågorna "Vad händer?" "Vad har hänt?"  Hur jag än vänder och vrider på allt så kan jag inte se det klarsynt och förstå. Kanske är jag trög, jag vet inte.

Att en enda person kan få ens värld att stanna på detta sätt är helt ofattbart.
Jag har sagt vart jag står, mer än så kan jag inte göra. Men jag orkar inte ha det så här. Det hemska är att jag inte heller kan släppa det och bara gå vidare. Det har varit gått för långt och blivit för starkt för det. Det har sagts för mycket, det har visats för mycket känslor. Få människor har kommit mig så nära att jag öppnat mig och vågat visa mig så sårbar som jag gjort den här gången....

Nu orkar jag inte längre hålla fasaden uppe och låtsas att allt är bra när det inte är det.  Jag orkar heller inte älta detta med någon, det hjälper inte, det river bara upp mer tankar och frågor...
Det räcker att det finns i mitt huvud och spelas upp som en gammal film, som hänger upp sig med 10 minuter kvar och man inte får veta om det blev ett lyckligt slut eller inte....


Detta är absolut inget  "Tyck synd om mig inlägg"
 Utan precis som alla andra inlägg ett stycke om hur jag har det och vad jag känner. Och precis som när det handlar om positiva saker så handlar denna bloggen om att skriva av sig, det brukar kännas bättre efteråt och förhoppningsvis har det samma inverkan denna gången med....