... i samma ögonblick som jag vaknade i morse ringde min styvfar och berättade att morfar hade gått bort under natten.



Även om det kom som en chock, var det inte helt oväntat. Hans hjärta var allt annat än starkt. Detta gör ju inte det mindre ledsamt.

Att morfar var min stora idol och stod mig väldigt nära är ingen överraskning för de som känner mig.

Trots allt detta så känns det "skönt" på något skumt sätt att han är borta.
Det är få förunnat att bli 84 år, ha minnet med sig ((nästan) senaste stroken gav några småluckor), vara någerlunda pigg, klara sig själv i vardagen (tillsammans med mormor)
Så sent som i gårkväll äta kvällsmat vid sitt eget köksbord för att  under natten somna in för gott... Detta måste vara det skönaste sättet, både för honom och för oss anhöriga.

Morfar var mannen som de senaste åren alltid kramade en som om det var sista gången man sågs... nu är det verklighet...

Givetvis kommer det att kännas konstigt och tomt utan honom i livet, men jag tar bara med mig de ljusa minnena...