Om alla månader har ungefär 30 dagar, så har jag levt singelliv i ungefär 200 dagar nu!

Det diskuteras ofta att ju äldre man blir, desto svårare är det att hitta någon & leva med. Personligen känner jag inte någon panik med att hitta den där "Mr Right" men jag tänkte ventilera mina första 200 dagar som singel...

Under den här tiden har jag provat dom tre vanligaste sätten att träffa folk (dock ej med siktet inställt på att stadga mig igen..just nu)
*Internet
*Krogen
*Via vänner

Internet är ju hyffsat "inne" nuförtiden, därför är det kanske inte helt otippat att träffa någon via nätet. Detta var dock en helt ny värld för mig, så jag tveka länge..
Som nybliven singel har man ju råd att vara kräsen.

Den här killen motsvara de allra flesta "krav" jag har/hade. På bilderna jag sett bar han ofta skjorta, hade ett bra jobb, var social och trevlig, och dessutom förbannat SNYGG! Perfekt så långt... dock är han halvtidspappa och bosatt på annan ort än mig..
Men visst var det värt en chans även om jag absolut inte var redo för en seriös relation i kombination med att han inte var intresserad av det!
En filmkväll här, ledde till lite fler filmkvällar och övernattningar, och med "lampan släckt" är han den bästa älskare jag har haft.. Givetvis trivdes jag jävligt bra..

Nånstans utmed vägen tror jag att jag gav signaler, som kunde tolkas som att intresset från min sida var lite större än vad skulle vara.
Efter ett tag börja jag känna mig lite "efterhängsen" trots att jag inte ville mer än vad det var (kanske lite oftare & fortfarande)

När mötena blev mer sällsynta, drog jag o min namne på en veckas semester till Cypern... Två Åsa på denna grekiska ö med relationer som runnit ut i den vita sanden!
Många timmar gick till att diskutera och analysera hur killar tänker,  men givetvis kom vi inte fram till något vettigt.
Ingen av oss inledde någon relation med håriga greker, utan njöt mest av uppmärksamheten vi fick....

Väl hemma igen kände jag att det var dax o gå vidare. Efter en fest hos tjejerna på Söder, upptäckte jag att där fanns en i vårt umgänge som kunde vara "intressant"... Killen med biffiga armar fångade mitt intresse, i ärlighetens namn är han väl så långt ifrån den typ som tidgare intresserat mig, men ibland halkar ju folk in på en räkmacka i ens liv... Vidga sina vyer är ju aldrig fel. Fortfarande inte intresserad av något seriöst, men vem har något emot en arm som håller om en lite då o då! I detta fall börja där nog växa fram ett lite seriösare intresse, men INTE heller han var Mannen i mitt liv..
En lunchtimme dök det upp ett SMS från honom... Att det var dax att gå vidare i livet, men det var roligt så länge det vara..

HJÄRNSLÄPP?!?!?!  ETT SMS?? Vi är väl inte 14 längre.... jaja, life goes on...

I bakgrunden av dom har två har hela tiden funnits en tredje...en som jag pussats med lite då o då på vårt stammiställe.. Söt trevlig lite "boy-band-looking" kille...En sån där man kan ta hem och presentera för mamma.. Tyvärr har han aldrig fångat mitt intresse på riktigt, härom helgen sa han till en av mina vänner
-Jag har tyckt om Åsa längre än du har känt henne...
Då kände jag att nää, det här funkar inte längre, jag måste sluta ge honom falska förhoppningar, därmed inga fler pussar med honom!

Favorit i repris är aldrig fel ;)   Så igår påbörjades projekt JULKUL (med inspiration från apoteket)... ska bli intressant att följa det framöver!!!

Vad som händer där är skrivit i stjärnorna! Den som lever och läser får veta

Förresten, mitt ex har gett bort MIN microvågsugn till SIN mamma.. e det normalt???